Då var det äntligen dags...! Efter ett bra tag grubblande och mycket velande har jag äntligen bestämt mig och kommit till skott att fortsätta mitt bloggande...
Höstens husbygge, jobb och studier, samt tappra försök att vara en god fru och förälder, var mer än tillräckligt. Nu är vi dock äntligen på plats i vårt, betona VÅRT alldeles egna hus, och tillfälle ges att stirra ner.
Jul och nyår rusade förbi med obeskrivlig fart och innan vi visste ordet av det var firandet förbi, trist men på samma gång ganska skönt! Här hemma åkte ju iofs julen ut INNAN självaste julafton - jo, så var det faktiskt! Älskling och jag skulle nämligen överraska killarna och köpte därför med oss en gran efter att ha varit barnfria och uträttat massa ärende. Den tjockaste, finaste och dyraste fick det bli och lagom stolta över vårt köp som vi dessutom fick plats med i bilen begav vi oss hemåt för att hämta våra prinsar. Väl hemma åkte pyntet fram och alla var vi taggade till tusen för att välkomna julen i vårt hus, men tyvärr gick inte allt som planerat. Med vår tur här i världen så visade sig att vi givetvis hade fått tag i just den granen som inte behagat växa lodrätt utan istället föredragit någon slags genomgående sick-sack stam. Detta resulterade i att granen lutade värre än tornet i Pisa trots åtskilliga försök att räta upp den, och slutligen gav även foten vika (som i vårt fall var tillverkad av "plasta-skit) och granen gick därmed inte att vattna utan att golvet flöt.
Men men, klädd blev den iaf och lutandes blev den stående i ett hörn för att säkra risken för fall. Så förblev dock inte fallet...tre dagar senare och efter att ha fyllt centraldammsugaren med barr, gav herr gran upp och stupade framlänges...Ersättaren fick bli en minigran i kruka, men med lite kulor och glitter funkade den lika bra för killarna som föregående...Zacharias uppmärksammade dock problemet med att alla klappar inte fick plats, och var inte sen med att berätta för alla att Grinchen varit hos oss och att julen var stulen...-sötnöt!
Tre veckors jullov börjar nu tryta mot sitt slut och det är inte utan ångest man laddar inför att komma tillbaka.
Om inte förr så när man är ledig och hemma med pojkarna så länge så kan det nästan knyta sig i magen på mig av saknad. Saknad att vara föräldraledig, saknad av att ha all den där tiden man alltid vill kunna ge och framförallt saknad efter bebis...
Att komma på sig själv med att fortfarande sitta i pyjamas vid lunch och veta att man spenderat hela förmiddagen på barnens villkor utan massa måsten och avbrott - det är det bästa jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar