Exorcism!?

Den senaste veckan har jag och Jessie till vår stora fasa känt något sakta komma krypande... Det har uppenbarat sig!...,för att sedan försvinna igen...Som en kall kår längs ryggraden och en ilning genom hela kroppen.
Jag har önskat, men inte vågat hoppas. Misstänkt, men inte bekräftat....fören IDAG!
Jag pratar givetvis inte om ett spöke eller något annat övernaturligt, det jag syftar på är den omtalade trotsåldern!

Var nere på Ica för att snabbt handla det jag saknade till kvällens goda gryta; svamp, vitlök och lite creme fraiche...Zacharias följde med mig för Jessie var ute och motionerade med Wille i vagnen...
Efter att vi plockat ihop varorna (+ lite annat som av någon anledning alltid slinker med ;) ) begav vi oss mot kassorna.. Zache stod snällt och väntade på vår tur i denna långa kön, och när vi väl var framme var det han som plockade upp alla varorna från "minikundvagnen". Såhär långt var allting som vanligt och Zacharias hjälpte även till att packa...Sen gick något väldigt snett.....!!!

Vid dörrarna ut står där en sån där bil som "gungar" om man lägger i en femkrona. På Ica i Svedala är det en brandbil. Vi brukar låta Zacharias åka denna (vilket han älskar) efter vi varit och handlat och så var min tanke även idag. När jag grävde i fickan efter mynt märkte jag dock till min stora förvåning att där givetvis inte låg en enda femma. En jäkla massa tior och kronor, men inte en enda femma!!
Med köttet puttrande på spisen därhemma och köernas oblyga längd i åtanke erbjöd jag Zache att isället för att åka få "trycka" en sak i någon av automaterna som är placerade bredvid brandbilen...En superstor studsboll, en hund eller varför inte en sån där slemmig varelse som man själv gjorde fläckar med i taket när man var ung...;)
Detta passade givetvis inte, då han blivit lovad att få åka.. Så istället bröt helvetet lös!!
Som en blixt från ovan var det som om någon annan tog över min underbara lilla killes kropp, plötsligt blev han ett monster! Han kastade sig på golvet och skrek och gormade om att han ville åka brandbilen!
När jag lugnt och pedagogiskt förklarade orsaken till varför det inte gick, och lockade med att vi kunde gå hit efter maten och åka, fick jag bara ett vråååål till svar...I denna stund insåg jag att detta skulle bli en tuff kamp, men jag skulle inte ge mig...
Visst hade jag tänkt att han skulle få åka, men jag hade inget lovat och under omständigheterna blev det ändrade planer...Här gällde det att vara konsekvent!

I vilket fall som helst så började jag gå hemåt i hopp om att Zache till sist skulle hänga på (som han alltig gjort), men icke!
Han stod kvar och skrek vid dörrarna till butiken och när jag vände tillbaka för att bära hem honom, slingrade han sig som en orm... Detta resulterade i att jag fick stanna var 5:e meter för att inte tappa honom.. När vi efter 20 minuter inte ens kommit halvvägs (i vanliga fall tar det 5 minuter att gå hem) insåg jag att någonting var tvunget att göras..Jag fick helt enkelt ringa till Jessie (som tur var var hon hemma då)..så hon tog William i vagnen och kom på studs! (Tack älskling!)
Jag tog över vagnen, och hon slängde upp Zache (demonen) på axeln (vem behöver en man när man har Pippi till fru ;)!? ) och började traska hemåt...
Väl hemma fick jag äntligen ta av mig ytterkläder - svettig som efter ett träningspass - och kunde fortsätta med maten.
Jessie tog sig an Zacharias och efter att ha lugnat sig kom han ut till mig i köket, gav mig en kram, en ursäkt och ett försiktigt "jag älskar dig mamma"...
Givetvis kramades jag tillbaka och på en bråkdels sekund var allt som bortblåst. De kan verkligen sina medel för att förtrolla en de små liven! ;)

Hoppas verkligen inte jag får se denna sida av honom igen - trodde inte det kunde vara så jäkligt (även om man hört många skräckhistorier)!!

Men men, det är en bit av utvecklingen och en fas vi alla går/har gått igenom - så det är väl bara att gilla läget!